Related posts:
- ”Jag skulle tycka att det var bra och intressant att de lyssnade på vad jag sa och att de var koncentrerade. Jag skulle känna mig glad, tillfredsställd inombords, att det jag sa hördes.” // Lisbeth
- ”Och Jag, Kitty, Har TÄNKT… Jag skulle vilja tala om Samhället… ***Strukturen*** Att det ÄR NÅT DJÄVLIGT FEL i/på Vårt Samhälle/Samhällsklimat som FÅR MÄNNISKOR att Vilja/Behöva Knarka/Supa/missbruka etc… Och att vi har SÅ HÖG PSYKISK OHÄLSA – SOM VI HAR!!!! Det skulle Jag VILJA TALA OM. Att VI MÅSTE VAKNA. Också att JAG blir SÅ FÖRBANNAD över ALLA SOM LEVER PÅ ATT TALA OM FÖR OSS ATT VI INTE DUGER..!!!!!! Hela FUCKING DJÄVLA Själv-HJÄLPS-INDUSTRIN… ALLA DESSA Behandlings-Hems-Företag som TJÄNAR MILJONER på människors OHÄLSA!!!! Det ÄCKLAR MIG. Den Cyniska INDUSTRIN – PARASITERNA – SOM BLIR FETA av/på Människors OLYCKA… DET skulle jag VILJA TALA OM.” // Kitty Molin
- ”Jag skulle vilja att alla tänkte innan de sa nåt.” // Anonym
- ”Det är onödigt att vara otrevlig. Vad vinner man på det? Priset är en cirkel av negativ energi i luften, en dominoeffekt av grötiga nedåtkänslor. Vill vi verkligen gå runt i varandras gröt? Det var min fjärde dag i London, klockan var 01 pm, jag var ensam, vilsen men besluten på att jag skulle klara mig själv. Jag tror på citatet: life starts outside your comfortzone. Som nykomling till en stad slog det mig hur snabbt jag började söka efter comfortzones. En zone var turen mellan Tottenham court roads tunnelbanestation och The actor centre (där jag gick en teaterkurs.) Längs de gatorna lärde jag känna barerna och butikerna. Där låg Freuds bar, fruktståndet med äpplena tre och tre i plastbunkar, barberarstället med de stilliga männen i skägg och tatueringar, astrologibutiken med halva priset på en spådomsläsning och itsu. På itsu jobbade Eszter från Ungern som jag lärde känna. En annan comfortzone var tunnelbanelinjen: the central line, som tog mig hem till Holland park. Den här natten var den linjen inställd. Jag gick fram till en arbetare på tunnelbanestationen: – Excuse me, how do I get to Holland park? – take bus 130 upstairs. Han pekade in bakom spärrarna så jag blippade mitt åk-kort för att passera. Då stirrade han på mig som om jag var en liten slemmig mask han ville mosa. – I said bus and you’re going into the underground. Han himlade med ögonen och mosade mig platt mot marken. Lilla jag kröp därifrån uppför trapporna, hittade inte bussen, svor åt mannen, önskade honom ett olyckligt liv, ett riktigt helvete skulle han ha, maskhataren. Nu simmade jag i hans gröt och slemmade av mig min gröt in i folkmassan. Jag armbågade mig fram och suckade högt åt alla som var i vägen. På vägen läste jag ett citat av Oscar Wilde: we’re all in the gutter but some of us are looking at the stars. Det slog mig att jag kan välja vilka energier jag tar emot. Jag frågade en kvinna om hon visste vilken buss som gick till Holland park. Hon berättade i detalj för mig om när hon bodde där och att jag kunde ta den och den bussen. För henne var jag ingen mask, nu simmade jag inte i the gutter gröten längre. Så kom buss 94 mot Acton Green, den var som en stor röd stjärna. Det är enkelt att vara trevlig. Ibland undrar jag vad som hände med hyffs? Visst, man orkar inte alltkd vara en solstråle men hyffs tar mindre energi än ilska, irritation och dåligt bemötande. Vi har större effekt på varandra än vi kanske tror. Jag bodde på ett norskt hem som tillhör norska kyrkan i London, kallat Kfuk-hjemmet. När jag kom dit låg det en lapp på min säng med citatet: vaer gode mlt hverandre og vis medfølelse, så dere tilgir hverandre slik Gud har tilgitt dere i Kristus. Ef. 4,32 Vi kommer aldrig sluta leta efter comfortzones när vi är utanför dom. Kan vi hjälpa varandra när vi är där? We are ALL in the gutter, can’t we all look at the stars?” // Maria Lindström