Författare: RÖST

#OMALLALYSSNADE

”Om alla lyssnade skulle jag säga att jag är rädd för allt. Jag vet i och för sig inte om jag skulle våga säga det men jag borde i alla fall pröva. Jag är rädd för nazisterna som ockuperar. Jag är rädd för människor som, drivna av hat, terroriserar. Jag är rädd för att vara ensam men mest av allt är jag rädd för närhet. För emotionell närhet: att dela med mig och ta del av. För politisk närhet: att komma överens och lyssna på idioter. För fysisk närhet: att beröras, att vilja vara nära och att ratas. Jag är rädd för livet. Ibland är jag rädd för att dö och oftast för att bli sjuk. När jag var yngre hade jag syner. Jag såg mig själv bli levande begravd. Nedlagd i en ljus träkista, nedsänkt i i jord, sjuk och befläckad av synd. Under en period såg jag mig själv stå på min arbetsplats skrikandes tysta vrål. Från djupet av mörkret utan att någon hörde eller såg trots att jag stod mitt ibland dem. För bara nåt år sen såg jag mig själv brottandes med demonerna. De var ludna, svarta, omänskliga och jag slogs för mitt liv. Sånt såg jag och det gjorde mig livrädd. I kampen mot demonerna såg jag också en dörr. Det fanns en väg ut. Jag är där ibland, fortfarande, och det finns fortfarande en väg ut. Min rädsla hindrar mig från att bry mig om andra. Ledordet för mitt liv, rädsla, jag vill byta det mot ett annat. Kärlek, solidaritet, flersamhet? Jag vet inte men jag tror att jag bara måste våga.” // Robert Qvis